sofialindfors

Ja, jag vet... Mitt bloggande har blivit fruktansvärt lidande nu den senaste tiden, men jag måste få skylla på att tiden helt enkelt inte räcker till! Eftersom min käre son växer så det knakar, och så även behovet av att leka och pilla på allting är det liksom fullt upp här hemma. Jag har även börjat inse att jobbet snart knackar på dörren igen, om 1 och en halv månad för att vara mer exakt, vilket faktiskt känns oerhört skönt men så klart väldigt vemodigt samtidigt. Det kommer kännas hårt att behöva lämna bort lilleman åt någon annan som ska ta hand om honom på dagarna, och det är extra frustrerande att tänka på det just nu, eftersom vi fortfarande inte fått någon dagisplats.

Jag har ringt, och ringt, och ringt --- ingen svarar... Jag har även provat på att få kontakt via nätets trådar, vilket inte heller verkar fungera... Men, de ska ju ha skyldighet att ordna ett plats åt oss, annars får vi väl flytta ifrån Malå...

(vilket i och för sig inte är så klokt, då vi under de kommande dagarna drar på oss ett nytt projekt).. Men det skriver jag mer om sen, efter fredag då vi ska skriva kontrakt (avslöjande...)

 

I skrivande stund ligger lilleman och sover så sött, eftersom han har böjat göra morgon kring 7 tiden behöver han tydligen sova redan kl halv 11 på dagarna.. Och sen även en gång kring 3 tiden, vilket jag ska försöka ändra på snart eftersom han förhoppningsvis ska in på dagis i maj...

 

Igår var det förresten 1 vecka sedan olyckan med lilla BMWn ägde rum. Jag var på väg till bilprovningen, och eftersom man inte får in en bilbarnstol i bilen åkte jag först med forden till svärfars och lämnade lilleman där. Sen begav jag mig till Johans arbete och bytte bil till BMWn, som inte hade någon värme och i ena framlyktan hade det kommit in vatten som frusit till is. Som tur var hade Johan hunnit fixa det, så det kändes väl ändå som att bilen hade en liten chans att gå igenom besiktningen. Jag åkte till statoil och köpte mig en skinkbaguette till lunch, och körde sen mot Norsjö där vi har närmsta bilprovning.

Jag kör av erfarenhet alltid väldigt lugnt med lilla BMWn, eftersom den är bakhjulsdriven och det är många gånger jag råkat få sladd med den. Så jag låg väl runt 70 km/h när jag kom till en kurva, där mötte jag en bil och tryckte lite försiktigt på bromspedalen men eftersom jag precis hade hamnat ute i lössnön sladdade bilen till istället.

Jag hann inte tänka mer, utan innan jag visste ordet av hängde jag upp och ner och såg en av mammas plasthandskar ligga på taket (vilket jag först trodde var golvet). Det enda jag kommer ihåg från själva snurrningen och volten är att jag såg en gurka från baguetten flyga förbi, och när jag krupit ut genom det krossade fönstret på passagerardörren märkte jag att håret var insmetat med skinkröra... 

Jag hade ju verkligen en kollosal tur, som missade de mötande bilarna! Det stannade två familjer som så snällt hjälpte mig att flytta på bilen som halvt låg på vägen, och skjutsade mig sen till akuten i Malå..

De enda synliga skadorna jag har efter olyckan är ett litet skrapsår på knät och ett blåmärke på magen.

Det som varit jobbigast är den psykiska biten, men det har börjat lossna nu. Det känns så klart skakigt att möta bilar i högersvängar nu för tiden, men det lär det nog göra ett tag.

Jag är bara så otroligt glad att Vilgot inte var med!