sofialindfors

ja, det var ju ungefär 1 månad sedan jag skrev sist, och jag får faktiskt skylla på tidsbrist. De få gångerna jag har tid att göra något annat än att busa med Vilgot är då han sover, och då har jag inte heller tid att slänga på bloggkluddande.. Jag har faktiskt kommit lite till insikt att den tid jag har för mig själv får gå åt onödiga grejer, typ ligga i soffan och vila eller kanske slänga i mig något att äta.. 

Idag har jag passat på att springa några km, vilket var ganska länge sedan sist. Eftersom jag var "barnfri" nu på morgonen tyckte jag att det var lika bra att göra något nyttigt, det har ju gått väldigt trögt på vikt och träningsfronten nu ett tag. Sen tycker jag att det är så fruktansvärt korkat, eftersom de få fettlager som försvinner från min kropp bara verkar tas från brösten och rumpa/lår där jag knappt har nånting! Jag förstår inte...

Jaja, man ska väl inte förstå sig på allt här i livet... Jag har även börjat smaska i mig betydligt mer gosaker, och nej det är ju inte så smart kanske.. Men o så gott.. 

 

Nä, jag hinner tyvärr inte skriva mer, ska nämligen åka till svärfars och hämta igen min lilla goding. Ska även ev få åka prem.tur i capricen som är tänkt att fungera som bandbil i framtiden..

Hare! 

 

Alltså mitt mål var att åtminstone gå ner till 81 kg till jul, vilket inte alls verkar gå vägen.. Jag hade en riktig frossar helg förra helgen, som resulterade i hela 2 kilos uppgång! Man känner sig verkligen skitzofren vissa dagar, då man ena stunden vräker i sig en massa godsaker för att efteråt få dåligt samvete och kasta det resterande i soptunnan.. 

Hur som helst misslyckades jag med att gå ner de 2 kilona igen, och hade 3 hekto kvar till 83,5 kg, vilket var vikten innan frossarhelgen... Det gjotde mig givetvis deprimerad, och fick mig att frossa även denna helg! Usch, så fruktansvärt komplicerat och psykiskt krävande det ska vara att gå ner i vikt.. 

Jag måste försöka skärpa mig igen! Trots allt vet jag hur lyckan känns när man kommer i kläder man inte kunnat ha på länge, och alla positiva, snälla kommentarer från människor runt omkring..

 

Jag vill dessutom tacka alla ni som stöttar mig, och kommenterar min förändring, det är inte säkert att jag tackar ordentligt mycket när jag hör dem, men jag har väldigt svårt att ta åt mig positiv kritik..

Det värmer hur som helst i hjärtat!!

 

Lägger in några hemska bilder från när jag vägde som mest (bortsett från graviditeten förstås)...

 

Vi har en gammal dam här hemma, som gärna gör som hon själv vill. Johan hade henne innan jag kom in i bilden, och jag har svårt att tro han och hans dåvarande flickvän var speciellt sträng mot henne. Därför verkar hon ha fått en väldig repsekt mot mig, eller mer rädsla kanske.. Jag älskar givetvis hundar, eller alla typer av djur men jag anser att det är vi människor som bestämmer, iallfall över tama djur som bor hemma hos djurägare. 

Aija, våran hund är dessutom jakthund, vilket gör att hon så fort vi går utanför dörren ska iväg efter någon speciell lukt. Är man då inte beredd flyger man efter henne som en liten försvarslös vante, därför har jag aldrig själv vågat gå med henne bredvid barnvagnen. Visst har jag lärt henne att gå fot utan barnvagn många gånger, men det verkar försvinna lika fort. Om det kanske är för att Johan inte är lika "sträng" som jag (det är oftast han som tar henne när vi är ute och går) vet jag inte, men hon verkar iallafall aldrig lära sig.

Idag tror jag dock att hon lärde sig något. Aija blev så fruktansvärt glad och ivrig när jag och lilleman skulle ut, så jag tänkte att jag skulle prova ha med henne. Gick det inte alls, så var det ju bara att vända.

Så fort vi kom ut drog hon självklart iväg, men hon måste ju få göra sina behov också. På storvägen började hon nosa i backen och skulle iväg ut i skogen, men då drog jag till och skrek NEJ. På en gång verkade hon förstå att jag menade allvar, och hon gick snällt bredvid barnvagnen utan att dra hela vägen.

DET tycker jag är beundransvärt! Jag är väldigt stolt över oss båda två, så det blir att fortsätta träna henne. Det går bara man vill.

 

Nu står maten på spisen, och det som serveras är kycklinggratäng med sweet chili och ris. Det doftar faktiskt jättegott! Vilgot kör omkring med gåstolen och försöker öppna skåpluckor. Tidigare idag övade han sig även på att krypa, det fick dock inte så mycket framåt men han kämpar iallafall. Det är nog inte långt borta innan jag har fullt upp med att jaga honom här inne. Det ser jag, hör och häpna faktiskt fram emot.

 

 

Jag är en sådan person som gärna engagerar mig i saker, men ibland försvinner intresset helt och jag kopplar bort det som fångade min uppmärksamhet så i början.. Detta hände med min kära blogg, som jag startade för lite över ett år sen. Jag skrev några inlägg, och var helt uppe i varv så otroligt skoj det var! Men sen dog intresset.

Nu är jag tillbaka och har fått barn, är alltså mammaledig och därför tidrik på att skriva om mitt förträffliga liv..

 

Mycket har såklart hänt. Födde en underbar son den 30 april i år, vilket känns som en evighet sen. Han har alltså hunnit bli 5 månader i skrivande stund, och har energi som ett sprakande batteri! 

Innan mammatiden trodde jag att jag hade ett hum om hur mammarollen skulle vara, men man förstår inte hur det verkligen är innan man får uppleva det!

 

Jag har även börjat kämpa med min vikt igen. Gick ner 15 kilo innan jag träffade Johan, och sedan drabbades jag av det omtalade "sambosyndromet" åter en gång. Hade fort gått upp 7 kilo igen, och där stod jag när jag fick reda på att jag var gravid. Barnmorskan berättade att det tydligen är en hel del överviktiga mammor som lyckas gå ner 20 kilo när de är gravida. "Jajemen" tänkte jag, lätt som en plätt! Men nja, det var ju inte det. Jag gick upp som de flesta andra, och slutvikten blev 115 kg. Alltså en uppgång på 18 kilo, inte direkt vad jag hade räknat med. 

När Vilgot föddes rasade dock de flesta kilona av mig på en gång, och efter ca 2 veckor stod jag på startvikten, 97 kilo igen. Ganska skönt.. Då stannade det upp, och jag började smaska i mig en massa godsaker, eftersom jag nu tyckte att jag hade blivit så underbart smal! Men ack, jag råkade se mig i spegeln en gång och upptäckte mina "fina" dubbelhakor, och då fick jag nog! Trivs man inte med sig själv, måste man göra något åt det!

Såg ett av alla "gå ner i vikt" program, och då fick jag tillbaka min motivation! 

Det var i början av juli, och min vikt ligger nu på 88 kilo så en nedgång på 9 kilo en så länge, och mer ska det bli!

Det är klart att jag har svackor, och är mitt i en sån nu. Jag har bara gått ner knappt 1 kilo på en månad, och det känns helt klart väldigt deprimerande, men jag ska skärpa mig!

Jag har ju en underbar son nu, som jag vill kunna leka med utan att orken ska tryta. Det är bara att kämpa på, allt går om man vill!