sofialindfors

Så var veckans minst inspirerande dag här igen, vilket betyder att det är hela 5 dagar kvar till helg. Jag har ju visserligen "helg"hela veckorna, men det är givetvis så mycket roligare när Johan är hemma på dagarna och vi kan umgås hela familjen..

Jag har förresten varit och lämnat in Vilgots dagisansökan, och det är tänkt att han ska börja den 2 maj, då jag börjar att jobba igen.Det ska bli spännande att se vart vi blir placerade. Eftersom jag är och hämtar dagisbarnen till barntimmen via jobbet, så har jag ett hum om var jag helst skulle vilja ha lilleman, men jag antar att vi glatt får nöja oss med det vi får.. Förra året ska ju tydligen ha varit ett baby-boom-år i malå kommun, så det är bara att hålla tummarna för att det finns plats för alla barn. 

 

Annars är det som lugnt och skönt här hemma, julen är bortstökad sen ett tag tillbaka, vilket jag anser är väldigt skönt och nu får gärna våren/sommaren komma smygandes. 

Lilleman pinnar på för fullt i huset, och för några dagar sen klättrade han upp för hela trappan helt för egen maskin, med en orolig mamma i hälarna så klart men det gick väldigt bra och fort.. Han säger nu även 3 ord, "papp papp" "mamm mamm"  och"hej", ibland samtidigt som han höjer ena armen i luften.. Han har även lärt sig att "fladdra med läpparna" med hjälp av fingrarna, som låter hur gulligt som helst! Det enda problemet som vi har just nu är somnbristen, vilket beror på en liten kille som vaknar mitt i natten och inte vill soma om. Vi har haft som (o)vana att lägga honom i våran säng då han vaknat, men nu försöker jag avvänja honom vi det eftersom vi inte känns ha en nog stor säng för 3. Dessutom tycker jag att det är lika bra att kämpa med honom medan jag fortfarande är mammaledig, och inte behöver så mycket sömn... 

 

För mig går det faktiskt framåt, då jag tappat kilona som kom över mig kring jul/nyår. Nu är det bara 8 kvar innan målvikten, och det känns ju inte så farligt ändå. Det gäller bara att komma igång på riktigt med träningen, vilket i och för sig är svårt när man har småbarn som tar upp den mesta tiden, som egentligen också är ganska bra eftersom man inte hinner med småätandet om dagarna..

 

Jag lägger in lite bilder, eftersom kameran snart sprängs...

 

Ska börja med att be om ursäkt för de dåliga bilderna igår, men de är tagna på mobilen vars kamera inte är superbra..

Lägger hur som helst in lite bilder även idag, som är tagna med vanliga kameran...

 

Vilgot har nu kommit på att han helt ska släppa taget när han ställt sig upp mot någonting, vilket resulterar i en flygande mamma, och faktiskt Vilgots första blåmärke på benet vilket jag absolut inte tror blir det sista... 

Han har även börjat krypa betydligt fortare nu, så den enda lugna stunden nu för tiden är då lilleman sover.. Meen det ska ju givetvis vara fart på barnen, annars är det något som är fel.

Idag har vi en relativt lugn dag här ute i skogen, förutom ett litet arbetspass i afton som består av pyssel och fika, så det ska nog gå bra... 

 

Lilleman i full fart..

Ja, snart är det julafton och jag fattar inte var julkänslan har tagit vägen?! Julmusiken spelas för fullt på cd spelaren, men det verkar inte spela någon roll. Huset är överdröst med julpynt, och ugnen har gått varm flera dagar nu av julbak, men jag har ändå inte fått in den här mysiga känslan av jul ännu. Nu är visserligen inte granen inne och pyntat än, så jag får hoppas att det hjälper. Det brukar alltid kännas speciellt i magen när man får lägga in klapparna under den fina julgranen, Nu blir det dock en plastgran i år eftersom vi har en krypande/stående liten kille som älskar att dra i saker, men då slipper man i och för sig detta ständiga dammsugande som brukar bli av barriga granar. 

Vi har alltså snart jul, och jag tycker att tiden bara rusar iväg vilket man även märker på lillemans framgångar.

Han började hasa sig framåt för några veckor sedan, och sen nästa dag kunde han sätta sig upp helt själv. På kvällen samma dag kröp han, och efter ytterligare någon dag började han ställa sig upp efter saker. Nu kan han gå med gåvagnen själv en bit, och han har även börjat småprata. Det är visserligen svårt att urskilja orden, men det är nog inte långt borta innan vi förstår honom. Hoppas bara att han lyssnar på oss också... Jag tror faktiskt han förstår på vårt tonläge när han inte får röra eller göra vissa saker, men det verkar ändå vara så svårt att låta bli. Som Johans kontrabas tillexempel, där han råkade pilla lös strängen så den hoppade av stallet. Varje gång han är där och pillar blundar han, eftersom han nog vet att det kan hända något obehagligt, men det går ju ändå inte att låta bli! Ja, man blir nog aldrig klok på de små liven, och de är ju så fruktansvärt söta fast de gör saker som de egentligen inte borde ibland.. Jag är dessutom ganska hundra på att han kommer bli en riktig buse när han blir äldre, och det lär bli många skrapsår och blåmärken, men det får man väl bjuda på.. Barn ska ju få vara barn! 

Nu har lilleman vaknat ur sin skönhetssömn, så nu går bloggtiden ut... mina älsklingar <3

 

 

 

 

 

Nu har lilleman kommit på hur man gör startställningen till krypandet, men fortfarande kommer han bara bakåt och blir då jättesur! Han vet åtminstone på ett ungefär hur han ska göra, så det är bara att kämpa på, men man märker att han har ärvt både mitt och Johans dåliga tålamod. Stackarn..

 

Denna snöiga vinterdag har för övrigt faktiskt gått riktigt fort, vi har inte hunnit göra så mycket. Det blev en promenad i snöyran, och lite bus med vovven. Nu sover lilleman och jag passar på att göra några lådor fiskpuré vilket blir första gången han äter fisk, så det blir spännande. Eftersom både jag och karln är fiskälskare gissar jag att det blir en hit även för Vilgot, men det återstår att se.

 

Nu tillbaka till spisen!

 

 

Nu har Vilgot äntligen hittat en bra sömnrytm, till skillnad från tidigare då han skulle göra morgon kl halv 4.

Nu är det 8 som gäller, vilket gillas av hans mamma! Däremot det här med att gå i säng verkar han inte alls tycka om. Det är förstås mycket roligare att vara vaken, "man kan ju faktiskt missa något då man sover".. Igår kväll blev klockan 23 innan han somnade, och då efter många om och men. Jaja, man får trösta sig med att det kunnat vara värre..

Idag ska vi brumma till Malå för mammafika på Dungers, vilket alltid brukar vara skoj! Är bara så otroligt svårt att motstå från allt detta smaskiga fikabröd de har att erbjuda. Man kan väl få unna sig något gott ibland, men det går ju faktiskt att hoppa över colan och ta ett glas vatten istället.

Innan fikat tänkte jag även svänga förbi mitt kära jobb en sväng, jag jobbade ju hela förra veckan och kan inte motstå att vara därifrån.. Det är så skönt med ett jobb man trivs med! 

 

Måste förresten meddela något skoj; var tvungen att väga mig imorse och nu är jag äntligen på rätt väg igen! Har gått ner ytterligare ett kilo på ca en vecka, så nu ska jag försöka skärpa mig och gå ner ännu mer! 

Såna resultat gör att man får tillbaka energin!

 

Nu blir det morgonfika och dusch innan det bär av till Malå :)

 

Medans äppelkaksdegen jäser och Vilgot sover tänkte jag passa på att berätta om Vilgots förlossning, som inte alls blev som vi hade tänkt oss!

 

Vilgot var beräknad den 26e april i år, och på grund av mitt höga blodtryck bestämde de på BB att jag skulle bli igångsatt om lilleman inte var ute på utsatt datum. 

Jag mådde egentligen otroligt bra under min graviditet, förutom halsbränna och dålig kondition, men bara några dagar innan beräknad födsel fick jag en hel del småvärkar och stickningar nere i magen. Trodde såklart att lilleman var på väg ut, och gick och hoppades hela tiden, men inget hände. Så den 26e april hade jag tid hos barnmorskan, och åkte dit, med en liten förhoppning om att värkarna kanske skulle starta på vägen dit. Men nej, jag mådde helt okej hos barnmorskan, och hon tog kissprov och blodtryck. Jag såg på henne att hon inte riktigt tyckte att allt stämde, och vi satte oss ner för att prata.

Blodtrycket var högt, låg på 168/109 och jag hade 2 + i urinen vilket ledde till att hon skickade oss till BB i Lycksele. Efter en snabb lunch på Frasses begav vi oss till Lycksele, och jag började föreställa mig hur allt skulle bli. "Vi kanske har en liten bebis hos oss redan ikväll" sa jag till Johan, som började se lite orolig ut.

När vi kommit fram på BB gjordes en CTG och blodtrycket kollades åter en gång. Jag fick även en slang i vänster hans vid behov av snabb medicinering. 

Blodtrycket förändrades ingenting under dagen, och man var orolig för att det skulle vara havandeskapsförgiftning. Barnmorskorna proppade i mig 4 st trandate (blodtrycksmedicin) på kvällen, efter att vi tillslut fått ett rum på avdelningen.

 

Den 27e april vaknade jag med en känsla av förväntan och lite nervositet, trodde verkligen att det var dagen då vår lilla älskling skulle titta fram. Barnmorskan kom in och tog ett blodtryck, jag fick en trandate och sen segade sig timmarna fram. När läkare och barnmorskor byttes av kl 10 kom de nya in och presenterade sig. De visste inte riktigt hur de skulle göra med mig, men vi skulle inte behöva åka hem igen vilket var en enorm lättnad.

De skulle mest troligt vänta med igångsättning, eftersom naturligt helt klart är bäst. Så hela dagen gick åt att vänta, kolla blodtryck och CTG, väldigt frustrerande och långtråkigt.

 

Den 28e blev dagen då de började med igångsättning. Vid det här laget var vi väldigt less både jag och Johan, och han konstaterade att han aldrig tidigare läst så många tidningar på en gång. Jag tror att jag hann läsa ut 4 allt om historia tidningar + en 91:an på 2 dagar.

Kl 9 på lördagsmorgonen får jag en livmoderuppmjuknande tablett och värkarna drar igång efter ca 2 timmar.

Eftersom sammandragningarna och värkarna blir allt kraftigare bestäms det att ingen fler tablett behövs under dagen, och nu tror vi verkligen att det snart börjar bli dags. Jag får smärtstillande, och har en väldigt hjälpsam pojkvän som masserar och masserar i princip hela kvällen. Även slemmproppen släpper på kvällssidan och jag blir överlycklig!

 

Söndagen den 29e har alla värkar i princip försvunnit, och jag får en till tablett för igångsättning. Ultraljud kollas, och bebisen ligger precis som han ska.

Mitt på dagen får jag huvudvärk, och börjar först att svettas som en gris. Efter några minuter förvandlas värmesvallningar till frossa istället, och jag tror att jag ska frysa ihjäl! Jag skakar okontrollerat, och Johan lägger på mig en filt som knappt hjälper. Barnmorskan kommer in och frågar hur det är. Frossan har nu avtagit något, men jag är otroligt hungrig. Lunch var tyvärr inte något att tänka på, eftersom de ev. börjat planera ett kejsarsnitt.

Hjärtljudet på lilleman ser helt okej ut, och barnmorskorna lägger nu upp en ny strategi, i form av värkförstärkande dropp som verkligen gör rätt för sitt namn! 

Värkarna ökar, och jag har verkligen ohyggligt ont men jag öppnas ingenting! Sen börjar barnmorskorna att prata om epidural, som jag sagt att jag helst vill vara utan, men övertalas eftersom det är behövligt utifall det skulle bli ett snitt. 

Narkosläkarna kommer förbi på aftonen, och ska sätta epiduralen på mig. Jag är redan skräckslagen, och blir bara mer förtvivlad när det visar sig att han med nålen är dansk! "Åh nej," tänker jag. Hur ska det här gå?

Jag fick som tur var hålla i både den underbara barnmorskan och Johan så hårt jag bara kunde, medans dansken stack mig. Det gick faktiskt förvånadsvärt bra, och jag är väldigt nöjd när de sedan sätter igång epiduralen. 

Kring 22 tiden avslutas droppen på grund av mina hemska smärtor i ryggen, och jag får äntligen gå till sängs. Slutsatsen av denna dag är mycket smärta för ingenting!

 

På måndagmorgonen vaknar jag 04.30 och mår jättedåligt. Både jag och lilleman har hög puls, och jag har även fått hög feber.

Droppen sätt igång igen kl 06 och värkarna sätter igång, men såklart händer det ingenting där nere. Jag börjar frysa och skaka igen, och Johan sitter och stryker förtvivlat på mig.

Dosen på droppen förhöjs under förmiddage utan resultat, och kl 12.00 besäms att det blir ett kejsarsnitt.

Både jag och Johan blir otroligt lättade när beskedet kommer, äntligen ska vi bli föräldrar! Jag får kateter och läggs i en "sjukhussäng", och kl 12.40 åker vi ner till operation.

Där nere får Johan ta på sig "jättetjusiga" gröna skyddskläder, och jag kan inte hålla mig för skratt. Det var verkligen synd att han inte tog med sig dem hem.

Jag skjutsas in i rummet bredvid operationssalen, och de lyfter över mig till en annan säng. Jag mår fortfarande pyton, och börjar frysa och skaka inne på operationen. De lägger därför över mig en värmefilt som jag inte tycker hjälper ett dugg, och de sticker in en slang även på höger hand. Epiduralen är nu i full gång, och känseln från midjan och neråt försvinner allt eftersom. 

Klockan 13.15 påbörjas operationen och efter ca 5 minuter känner jag ett tryck och hör sedan ett svagt babyskrik. 13.21 kommer lille Vilgot till världen och jag får se honom en snabbis innan barnmorskan tar med sig Vilgot och Johan ut ur operationssalen. Barnmorskan kommer in igen och meddelar att jag fått en pojke på 3850 gram och 51 cm lång. 

Jag opereras färdigt och förs sen till IVA för att piggna till lite, och för att känslan ska komma tillbaka. Där inne i salen låg jag alldeles själv, och tänkte bara på Vilgot. Jag ville ju så gärna träffa och snusa på honom! Efter ca en timme får äntligen Johan och Vilgot komma ner, och jag börjar gråta av lycka. Så underbart fin man kan vara! Lilleman vill inte suga någon mjölk av mig, men ligger gärna och gosar en stund. Kruxet är att jag knappt har någon känsel i armar och händer, så Johan får hjälpa mig att hålla honom.

När klockan är strax efter 18 får vi äntligen komma upp på förlossningsavdelningen igen, där vi har bytt rum till ett större med dusch i.

Jag får äntligen äta min första måltid på över ett dygn, och jag vräker verkligen i mig!

 

 

De kommande dagarna är jobbiga, men jag lyckas gå på toa och duscha nästan helt själv redan morgonen efter operationen. Jag är helt utmattad men väldigt glad att det är över, och att Vilgot mår så bra! 

Jag blir iproppad en massa medicin i form av dropp, sprutor och tabletter för att få bort infektionen jag dragit på mig på måndagmorgonen. Vi stannar därefter 4 dagar till, för att hålla koll på min infektion och kämpa med amningen.

 

Fredagen den 4e maj, 8 dagar efter att vi anlänt på BB fick vi äntligen åka hem med vår nya familjemedlem! Det har aldrig varit så skönt att komma hem förut, vardagen började flyta på med en gång och efter ca 1 vecka kom även amningen igång.