sofialindfors

Medans äppelkaksdegen jäser och Vilgot sover tänkte jag passa på att berätta om Vilgots förlossning, som inte alls blev som vi hade tänkt oss!

 

Vilgot var beräknad den 26e april i år, och på grund av mitt höga blodtryck bestämde de på BB att jag skulle bli igångsatt om lilleman inte var ute på utsatt datum. 

Jag mådde egentligen otroligt bra under min graviditet, förutom halsbränna och dålig kondition, men bara några dagar innan beräknad födsel fick jag en hel del småvärkar och stickningar nere i magen. Trodde såklart att lilleman var på väg ut, och gick och hoppades hela tiden, men inget hände. Så den 26e april hade jag tid hos barnmorskan, och åkte dit, med en liten förhoppning om att värkarna kanske skulle starta på vägen dit. Men nej, jag mådde helt okej hos barnmorskan, och hon tog kissprov och blodtryck. Jag såg på henne att hon inte riktigt tyckte att allt stämde, och vi satte oss ner för att prata.

Blodtrycket var högt, låg på 168/109 och jag hade 2 + i urinen vilket ledde till att hon skickade oss till BB i Lycksele. Efter en snabb lunch på Frasses begav vi oss till Lycksele, och jag började föreställa mig hur allt skulle bli. "Vi kanske har en liten bebis hos oss redan ikväll" sa jag till Johan, som började se lite orolig ut.

När vi kommit fram på BB gjordes en CTG och blodtrycket kollades åter en gång. Jag fick även en slang i vänster hans vid behov av snabb medicinering. 

Blodtrycket förändrades ingenting under dagen, och man var orolig för att det skulle vara havandeskapsförgiftning. Barnmorskorna proppade i mig 4 st trandate (blodtrycksmedicin) på kvällen, efter att vi tillslut fått ett rum på avdelningen.

 

Den 27e april vaknade jag med en känsla av förväntan och lite nervositet, trodde verkligen att det var dagen då vår lilla älskling skulle titta fram. Barnmorskan kom in och tog ett blodtryck, jag fick en trandate och sen segade sig timmarna fram. När läkare och barnmorskor byttes av kl 10 kom de nya in och presenterade sig. De visste inte riktigt hur de skulle göra med mig, men vi skulle inte behöva åka hem igen vilket var en enorm lättnad.

De skulle mest troligt vänta med igångsättning, eftersom naturligt helt klart är bäst. Så hela dagen gick åt att vänta, kolla blodtryck och CTG, väldigt frustrerande och långtråkigt.

 

Den 28e blev dagen då de började med igångsättning. Vid det här laget var vi väldigt less både jag och Johan, och han konstaterade att han aldrig tidigare läst så många tidningar på en gång. Jag tror att jag hann läsa ut 4 allt om historia tidningar + en 91:an på 2 dagar.

Kl 9 på lördagsmorgonen får jag en livmoderuppmjuknande tablett och värkarna drar igång efter ca 2 timmar.

Eftersom sammandragningarna och värkarna blir allt kraftigare bestäms det att ingen fler tablett behövs under dagen, och nu tror vi verkligen att det snart börjar bli dags. Jag får smärtstillande, och har en väldigt hjälpsam pojkvän som masserar och masserar i princip hela kvällen. Även slemmproppen släpper på kvällssidan och jag blir överlycklig!

 

Söndagen den 29e har alla värkar i princip försvunnit, och jag får en till tablett för igångsättning. Ultraljud kollas, och bebisen ligger precis som han ska.

Mitt på dagen får jag huvudvärk, och börjar först att svettas som en gris. Efter några minuter förvandlas värmesvallningar till frossa istället, och jag tror att jag ska frysa ihjäl! Jag skakar okontrollerat, och Johan lägger på mig en filt som knappt hjälper. Barnmorskan kommer in och frågar hur det är. Frossan har nu avtagit något, men jag är otroligt hungrig. Lunch var tyvärr inte något att tänka på, eftersom de ev. börjat planera ett kejsarsnitt.

Hjärtljudet på lilleman ser helt okej ut, och barnmorskorna lägger nu upp en ny strategi, i form av värkförstärkande dropp som verkligen gör rätt för sitt namn! 

Värkarna ökar, och jag har verkligen ohyggligt ont men jag öppnas ingenting! Sen börjar barnmorskorna att prata om epidural, som jag sagt att jag helst vill vara utan, men övertalas eftersom det är behövligt utifall det skulle bli ett snitt. 

Narkosläkarna kommer förbi på aftonen, och ska sätta epiduralen på mig. Jag är redan skräckslagen, och blir bara mer förtvivlad när det visar sig att han med nålen är dansk! "Åh nej," tänker jag. Hur ska det här gå?

Jag fick som tur var hålla i både den underbara barnmorskan och Johan så hårt jag bara kunde, medans dansken stack mig. Det gick faktiskt förvånadsvärt bra, och jag är väldigt nöjd när de sedan sätter igång epiduralen. 

Kring 22 tiden avslutas droppen på grund av mina hemska smärtor i ryggen, och jag får äntligen gå till sängs. Slutsatsen av denna dag är mycket smärta för ingenting!

 

På måndagmorgonen vaknar jag 04.30 och mår jättedåligt. Både jag och lilleman har hög puls, och jag har även fått hög feber.

Droppen sätt igång igen kl 06 och värkarna sätter igång, men såklart händer det ingenting där nere. Jag börjar frysa och skaka igen, och Johan sitter och stryker förtvivlat på mig.

Dosen på droppen förhöjs under förmiddage utan resultat, och kl 12.00 besäms att det blir ett kejsarsnitt.

Både jag och Johan blir otroligt lättade när beskedet kommer, äntligen ska vi bli föräldrar! Jag får kateter och läggs i en "sjukhussäng", och kl 12.40 åker vi ner till operation.

Där nere får Johan ta på sig "jättetjusiga" gröna skyddskläder, och jag kan inte hålla mig för skratt. Det var verkligen synd att han inte tog med sig dem hem.

Jag skjutsas in i rummet bredvid operationssalen, och de lyfter över mig till en annan säng. Jag mår fortfarande pyton, och börjar frysa och skaka inne på operationen. De lägger därför över mig en värmefilt som jag inte tycker hjälper ett dugg, och de sticker in en slang även på höger hand. Epiduralen är nu i full gång, och känseln från midjan och neråt försvinner allt eftersom. 

Klockan 13.15 påbörjas operationen och efter ca 5 minuter känner jag ett tryck och hör sedan ett svagt babyskrik. 13.21 kommer lille Vilgot till världen och jag får se honom en snabbis innan barnmorskan tar med sig Vilgot och Johan ut ur operationssalen. Barnmorskan kommer in igen och meddelar att jag fått en pojke på 3850 gram och 51 cm lång. 

Jag opereras färdigt och förs sen till IVA för att piggna till lite, och för att känslan ska komma tillbaka. Där inne i salen låg jag alldeles själv, och tänkte bara på Vilgot. Jag ville ju så gärna träffa och snusa på honom! Efter ca en timme får äntligen Johan och Vilgot komma ner, och jag börjar gråta av lycka. Så underbart fin man kan vara! Lilleman vill inte suga någon mjölk av mig, men ligger gärna och gosar en stund. Kruxet är att jag knappt har någon känsel i armar och händer, så Johan får hjälpa mig att hålla honom.

När klockan är strax efter 18 får vi äntligen komma upp på förlossningsavdelningen igen, där vi har bytt rum till ett större med dusch i.

Jag får äntligen äta min första måltid på över ett dygn, och jag vräker verkligen i mig!

 

 

De kommande dagarna är jobbiga, men jag lyckas gå på toa och duscha nästan helt själv redan morgonen efter operationen. Jag är helt utmattad men väldigt glad att det är över, och att Vilgot mår så bra! 

Jag blir iproppad en massa medicin i form av dropp, sprutor och tabletter för att få bort infektionen jag dragit på mig på måndagmorgonen. Vi stannar därefter 4 dagar till, för att hålla koll på min infektion och kämpa med amningen.

 

Fredagen den 4e maj, 8 dagar efter att vi anlänt på BB fick vi äntligen åka hem med vår nya familjemedlem! Det har aldrig varit så skönt att komma hem förut, vardagen började flyta på med en gång och efter ca 1 vecka kom även amningen igång.